jag satte mig ner och skrev ner lite snabbt vad jag kommer ihåg av den värsta dagen i mitt liv..

En vanlig torsdag i April, jag hörde väckarklockan ringa, shit, bråttom till skolan. Hör ett konstigt ljud från Mattias rum skrattar lite för mig själv och tänker att det är den konstigaste snarkningen jag någonsin hört. Skoldagen går, längtar bara hem. Väl hemma snabbt fram med lite mat för att ladda till kvällens träning. Brer en macka när jag plötsligt hör pappa skrika från källaren, springer ner in i Mattias rum. Ser pappa hålla i Mattias arm och hör han säga: ”Mattias! Vakna!” ingen respons. Pappa springer upp och jag står kvar i rummet. Jag ser tre killar ligga i sängen: Mattias, kompisen Ken och pojkvännen Nano. Mattias ligger bara tyst ner nästan som han sover, jag kollar på Ken och ser han kippar efter luft och hör de där konstiga ljuden och ser nu att det är Ken som kämpar för att leva. Mattias pojkvän Nano sätter sig upp helt nyvaken och undrar vad som händer. Jag gapar åt honom” VAD FAN HAR NI GJORT!” Nano ser väldigt frågande upp och skriker tillbaka ” JAG VET INTE!” Jag känner att jag blir svag i benen och springer upp, jag hör pappa prata i telefon och han säger” Jag får inte liv i min son” Jag blir så chokad så jag lägger mig i soffan och säger för mig själv” Han är inte, han är inte död, han är inte död” och fortsätter att säga så medans jag gråter och springer runt på övervåningen. Jag lägger mig i Pappas säng och fortsätter att säga till mig själv ” han är inte död” jag känner att jag behöver kraft från ovan för att Mattias ska vara i livet och ber en bön. Efter bönen sätter jag på låten ” my Jesus ” och gråter mer. Jag ser ambulansmän rusa in i huset och jag hör ambulanshelikoptern landa utanför. Jag känner att jag inte kan vara kvar i huset så jag tar min fotboll som betyder allt för mig, så jag tar den och går upp i skogen. Där fortsätter jag att be och säga att han inte är död efter ett tag bestämmer jag mig för att gå in. Sen springer jag runt i huset och vet inte vart jag ska ta vägen jag ser ambulansmännen komma upp med en bår men jag kan inte se vem som ligger på den. Jag går ut igen den här gången till lekplatsen och sitter där en stund, medans jag sitter där märker jag en massa folk som bara glor på mitt hus. Jag vill inte synas eller att någon ska komma fram och börja fråga ut mig så jag tar bakvägen och smyger ut. När jag kommer in igen möts jag utav Pappa han tar tag i min axlar och säger ” Han är död ” Det blir tyst en stund Pappa börjar gråta, jag själv sätter mig bara i ett hörn jag var inne i en sådan enorm chock att jag inte kan gråta. Då hör jag pappa slå med full kraft i bordet av all ilska. Vid denna tidpunkt har Nano kommit upp och satt sig i soffan jag känner mig bara paff. Jag hade ju sagt att han inte var död. J ag satte mig i ett hörn i köket och sa ” jag orkar fan inte mer!” och gråter mer….